Vägen de hade att gå, sedan de kommit över på fastlandet, var endast en gångstig. Den letade sig fram ur den hemlighetsfulla urskogen. Denna slöt sig så tätt kring stigen, stod så mörk och tät på båda sidor och visade så obetydliga glimtar av himmeln ovanför, att den för Hester gav en betecknande bild av den moraliska vildmark, där hon så länge hade vandrat.
Dagen var kylig och dyster. Över skogen låg ett grått molndok, som likväl rördes av en bris, så att en fladdrande glimt av solsken då och då lekte över stigen. Denna ostadiga munterhet befann sig alltid i bortre änden av någon lång glänta i skogen. Det lekfulla solskenet drog sig undan när de närmade sig, och lämnade de fläckar, där det hade dansat, ännu dystrare därför att de båda vandrarna hade väntat att finna dem strålande belysta.
— Mor, sade lilla Pearl, solskenet tycker inte om dig. Det springer bort och gömmer sig, därför att det känner rädsla för någonting på ditt bröst. Se nu! Där leker det, ett stycke härifrån. Stanna du här och låt mig springa och fånga det. Jag är bara ett litet barn, jag. Det flyr nog inte för mig, för jag bär ännu ingenting på mitt bröst!
— Och kommer heller aldrig att göra det, mitt barn, hoppas jag, sade Hester.
— Och varför inte, mor? frågade Pearl och stannade, just då hon börjat springa. Kommer det inte av sig självt, när jag blir en vuxen kvinna?
— Spring nu, barn, svarade modern, och fånga solskenet! Det försvinner snart.
Pearl sprang framåt med stor hast och fångade, som Hester småleende lade märke till, verkligen solskenet och stod där skrattande i dess mitt, strålande i dess glans och sprittande livlig efter den hastiga rörelsen. Ljuset dröjde kvar kring det ensamma barnet, som om det glatts åt en sådan lekkamrat, tills modern nästan kommit tillräckligt nära för att också stiga in i den trolska ljuskretsen.
146
