fram mitt i sänkan över en bädd av fallna och dränkta löv. De överhängande träden hade tid efter annan i bäcken kastat ned stora grenar, som dämde upp det strömmande vattnet och tvingade det att bilda virvlar och svarta djup på några punkter, medan på andra ställen, där bäcken rann hastigare och livligare, kiselstenar och brun, gnistrande sand blänkte i dess bädd.
Om man med ögonen följde bäckens lopp, kunde man uppfånga ljusreflexerna från vattnet ett stycke inåt skogen, men snart förlorade man dem ur sikte bland virrvarret av trädstammar och underskog och här och där en väldig av grå lava övertäckt klippa. Det var som om alla dessa jätteträd och granitblock velat göra en hemlighet av den lilla bäckens lopp — de fruktade kanske, att den med sin aldrig vilande pratsamma tunga skulle bära skvaller från den gamla skogens hjärta, där den hade sitt ursprung, eller avspegla sina uppenbarelser på en skogstjärns yta. Och den lilla strömmen gick oförtrutet på och pratade, vänligt, lugnt, sövande men vemodigt, likt rösten från ett litet barn, som tillbragte sin barndom utan lekar och ej förstod att vara muntert bland trumpna bekanta och allvarliga tilldragelser.
— O, du dumma och tröttsamma lilla bäck! ropade Pearl, sedan hon lyssnat en stund. Varför är du så ledsen? Muntra upp dig och låt bli att bara sucka och mumla!
Men bäcken hade gått igenom så högtidliga erfarenheter under sitt korta liv bland skogens träd, att den ej kunde låta bli att tala därom och ej tycktes ha någonting annat att säga. Pearl liknade bäcken så till vida, som hennes liv vällt fram ur en lika hemlighetsfull källa och flutit genom lika mörka skuggor. Men olik bäcken dansade hon och glittrade, jollrade och svävade luftigt fram på sin bana.
— Vad säger den där lilla sorgsna bäcken, mor? frågade hon.
— Om du hade någon egen sorg, skulle kanske bäcken
