berätta för dig om den, svarade modern, liksom den berättar för mig om min! Men nu, Pearl, hör jag steg på vägen och ljudet av knäckta kvistar. Jag vill nu, att du skall leka för dig själv och låta mig tala med den som kommer.
— Är det den Svarte Mannen? frågade Pearl.
— Lek för dig själv, barn! upprepade modern. Men gå inte för långt in i skogen. Och kom ihåg, att du kommer till mig så fort jag ropar.
— Ja, mor. Men om det är den Svarte Mannen, vill du då inte låta mig stanna ett ögonblick, så att jag kan få se honom, med sin stora svarta bok under armen?
— Gå, dumma barn! sade modern otåligt. Det är inte någon Svart Man! Du kan se honom nu mellan träden. Det är pastorn.
— Ja visst, det är det! sade barnet. Och se, mor, han har handen över hjärtat. Är det därför, att den Svarte Mannen satt sitt märke där, när pastorn skrev sitt namn i hans bok? Men varför bär han det inte utanpå bröstet som du gör, mor?
— Gå nu, barn, du får plåga mig så mycket du vill en annan gång! utropade Hester Prynne. Men gå inte långt bort. Stanna där du kan höra bäckens sorl.
Barnet sprang sjungande sin väg, följde bäcken och försökte blanda en gladare melodi med dess vemodiga sång. Men den lilla strömmen ville icke låta sig tröstas, utan fortsatte och berättade sin obegripliga hemlighet om någon mycket dyster sak, som hade hänt — eller lät höra en profetisk klagovisa över någonting, som skulle hända inom den dystra skogen, så att Pearl, som hade nog av skuggor i sitt eget lilla liv, avbröt bekantskapen med den tråkiga bäcken. Hon började i stället plocka violer och sippor och några högröda aklejor, som hon fann i en bergskreva.
Då barnet försvunnit, tog Hester Prynne ett par steg mot vägen, som ledde genom skogen, men så att hon
150
