Och likväl dröjde de. Hur ödslig syntes ej skogsstigen, som ledde tillbaka till kolonien, där Hester Prynne åter måste taga upp sin vanäras börda, prästen sitt goda namns tomma gäckeri! Så dröjde de ett ögonblick längre. Aldrig hade något gyllene ljus synts så dystert som skymningen i denna mörka skog. Här, där endast hans ögon sågo henne, behövde ej den eldröda bokstaven bränna sig in i den fallna kvinnans bröst! Här, endast sedd av hennes ögon, kunde Arthur Dimmesdale, falsk inför Gud och människor, för ett ögonblick vara sann!
Han spratt till vid en tanke, som plötsligt rann upp hos honom.
— Hester, utropade han, här möter oss en ny fasa! Roger Chillingworth känner din avsikt att avslöja hans verkliga karaktär. Skall han fortfarande bevara vår hemlighet? Vilken riktning skall hans hämnd nu taga?
— Det ligger en underlig hemlighetsfullhet i hans natur, svarade Hester tankfullt; och den har blivit starkare nu genom hans dolda hämndplaner. Jag tror knappast, att han kommer att förråda hemligheten. Säkert söker han andra utvägar att tillfredsställa sina onda avsikter.
— Och jag! — hur skall jag kunna fortsätta att leva och andas samma luft som denne min dödsfiende? utropade Arthur Dimmesdale med en rysning och pressade nervöst handen mot hjärtat — en åtbörd som hade blivit fullkomligt omedveten hos honom. Tänk du för mig, Hester! Du är stark. Avgör för mig!
— Du får ej längre bo tillsammans med honom, sade Hester långsamt och bestämt. Ditt hjärta får ej längre ligga blottat för hans onda ögon!
— Det vore långt värre än döden! svarade prästen. Men hur skall det kunna undvikas? Vilket annat val har jag väl? Skall jag lägga mig ned igen på de vissna löven och dö med ens?
— Ack, hur du blivit tillintetgjord! sade Hester med
