tårar i ögonen. Vill du dö blott och bart av svaghet? Det finns ingen annan orsak.
— Guds dom är över mig, svarade den av samvetets röst slagne prästen. Den är för mäktig för mig att kämpa emot.
Himmeln skulle visa barmhärtighet, genmälde Hester, om du bara hade kraft att begagna dig därav.
— Var du stark för mig! svarade han. Råd mig vad jag skall göra.
— Är då världen så liten? utropade Hester, i det hon med sina djupa ögon såg in i prästens och ofrivilligt utövade en magnetisk makt över ett sinne så splittrat och kuvat, att det knappast förmådde hålla sig upprätt. Är världen innesluten i staden därborta, som endast för en liten tid sedan icke var någonting annat än en ödemark täckt av fallna löv, lika enslig som den här omkring oss? Vart leder den där skogsstigen? Tillbaka till kolonien, säger du! Ja, men den leder längre också. Den går djupare och djupare in i vildmarken, otydligare för varje steg, tills några få mil härifrån de gula löven ej visar något spår av den vite mannens fot. Där är du fri! En så kort färd, och du är förflyttad från en värld, där du varit djupt olycklig, till en annan, där du ännu kan bli lycklig! Finns det icke skugga tillräckligt i denna ändlösa skog för att dölja ditt hjärta för Roger Chillingworths blick?
— Jo, Hester, men endast under de fallna löven! svarade prästen med ett sorgset småleende.
— Så finns det havets vida väg, fortfor Hester. Den förde dig hit. Om du vill, kan den föra dig härifrån också. I vårt fädernesland, antingen i någon avlägsen lantlig by eller i det väldiga London — i Tyskland, Frankrike, det härliga Italien — var som helst skulle du vara fri från hans förföljelse och hans inflytande. Och vad har du att göra med alla dessa järnhårda människor och deras åsikter? De har hållit ditt bättre jag i fjättrar länge nog.
160
