— Det är omöjligt, Hester! svarade prästen, lyssnande till hennes ord som om han uppmanats att förverkliga en dröm. Jag har icke styrka nog att gå min väg. Eländig och syndfull som jag är, har jag icke haft någon annan tanke än att släpa fram min jordiska tillvaro i den krets, där Försynen har ställt mig. Fastän min egen själ är förlorad, vill jag ännu göra vad jag kan för andras själar. Jag vågar icke lämna min post, fastän jag är en otrogen skyltvakt, vars säkra lön blir död och vanära, när hans dystra vakttjänst är slut.
— Du är krossad under de sju årens olycksbörda, svarade Hester, fast besluten att bära upp honom med sin egen energi. Men du skall lämna allt detta bakom dig! Det skall ej tynga dina steg, då du följer skogsstigen, ej heller skall du lasta ditt skepp därmed, om du föredrar att fara över havet. Lämna olyckan och fördärvet här, där det har tilldragit sig. Befatta dig icke mera därmed! Börja på nytt! Har du uttömt alla möjligheter, därför att detta enda slagit fel? Ingalunda! Framtiden är ännu full av löften om lycka. Där finns framgångar att vinna, goda gärningar att uträtta. Byt ut detta ditt falska liv mot ett som är sant. Bli de röda männens lärare och apostel, om anden kallar dig till en sådan mission. Eller — vilket mera överensstämmer med din natur — bli en lärd och filosof bland de visaste och berömdaste män i kulturens värld. Predika! Skriv! Handla! Gör vad som helst utom att lägga dig ned för att dö! Kasta bort namnet Arthur Dimmesdale och skapa dig ett annat, ett ärofullt namn, som du kan bära utan fruktan och skam. Varför skulle du dröja en enda dag bland de plågor, som gnagt din själ, som försvagat din kraft att vilja och handla, som snart skall göra dig ur stånd att ens ångra! Upp, och bort härifrån!
— Åh, Hester, utropade Arthur Dimmesdale, i vars ögon ett flyktigt ljus, tänt av hennes entusiasm, lågade upp och dog bort, du säger till en man, vars knän sviktar
