väl annars inte vara trög i benen. Här är en god vän till mig, som måste bli din vän också. Hädanefter får du dubbelt så mycket kärlek som din mor ensam kunnat ge dig. Hoppa över bäcken och kom till oss. Du kan ju hoppa som ett ungt rådjur!
Utan att på något sätt besvara dessa kärleksvarma ord, stod Pearl kvar på andra sidan bäcken. Än fäste hon sina klara, livliga ögon på sin mor, än på prästen, än inneslöt hon dem båda i samma blick, liksom om hon sökte upptäcka och förklara för sig deras förhållande till varandra. Då Arthur Dimmesdale kände barnets ögon vila på sig, smög sig av något oförklarligt skäl hans hand med den vanliga ofrivilliga åtbörden upp till hans hjärta.
Med ett egendomligt befallande uttryck sträckte Pearl slutligen ut sin hand och pekade tydligt med sitt lilla finger mot moderns bröst. Och nedanför i bäckens spegel stod lilla Pearls blomsterprydda och solbelysta avbild och pekade likaledes med sitt lilla finger.
— Du underliga barn, varför kommer du inte till mig? utropade Hester.
Men Pearl stod stilla och pekade, medan ett hotfullt uttryck lade sig över hennes ansikte, ett uttryck som var så mycket verkningsfullare hos dessa barnsliga, ja nästan småbarnsaktiga drag. Då modern alltjämt vinkade henne till sig och log strålande mot henne, stampade Pearl i marken med ännu mera befallande hållning. Spegelbilden i bäcken upprepade hennes min och åtbörder och gav eftertryck åt lilla Pearls uppträdande.
— Skynda dig, Pearl, annars blir jag ond på dig! ropade Hester, som visserligen var van vid ett sådant uppförande från flickans sida men helt naturligt önskade, att hon nu hade uppfört sig på ett mera passande sätt. Hoppa över bäcken, stygga barn, och spring hit! Annars måste jag komma till dig!
Men Pearl lät sig lika litet bekomma av moderns hotelser som av hennes böner och bröt nu plötsligt ut i ett
