anfall av ilska, med häftiga åtbörder och de mest befängda rörelser på sin lilla kropp. Hon beledsagade detta vilda utbrott med gälla skrik, som skogen återgav på alla håll. Det föreföll som om hon, ensam i sin barnsliga och oresonliga vrede, fick medhåll och uppmuntran av en osynlig skara. Och i bäcken stod Pearls avbild, blomsterprydd och fager men vanställd av vrede, stampande under vilda åtbörder och alltjämt pckande med sitt lilla finger mot Hesters bröst.
— Jag förstår vad det är, som gör henne så utom sig, viskade Hester till prästen och bleknade oaktat sina ansträngningar att dölja sin ledsnad och grämelse. Barn tål inte den minsta förändring i det, som de dagligen har för ögonen. Pearl saknar något, som hon alltid sett mig bära!
— Jag ber dig, svarade prästen, om du vet något medel att lugna barnet, så gör det genast! Med undantag möjligen av den otäcka ilskan hos en gammal trollpacka sådan som mistress Hibbins, tillade han med ett försök att småle, vet jag ingenting ohyggligare än vredesutbrott hos ett litet barn. Lugna henne, om du älskar mig!
Hester vände sig åter mot Pearl med en djup rodnad på kinderna och en bedrövad blick i sina ögon. Hon suckade djupt och ännu innan hon hunnit yttra ett ord, vek rodnaden för en dödlig blekhet.
— Pearl, sade hon i sorgsen ton, se ned på marken vid dina fötter! Där — framför dig — på den här sidan bäcken!
Barnet såg i den anvisade riktningen, och där låg den eldröda bokstaven, så nära vattenbrynet att guldbroderiet avspeglades däri.
— Ge mig den! sade Hester.
— Kom du och tag upp den! svarade Pearl.
— Har det någonsin funnits ett sådant barn! sade Hester tyst till prästen. Åh, jag har mycket att berätta dig om henne. Men hon har verkligen rätt vad det där förhatliga märket beträffar. Jag måste bära pinan av det
174
