baddade sin panna, tills den ovälkomna kyssen var fullkomligt avtvådd och utspridd över en lång sträcka av det rinnande vattnet. Sedan höll hon sig på avstånd och betraktade tyst Hester och prästen medan de överlade om de mått och steg de hade att vidtaga på grund av de ändrade förhållandena och de planer, som snart skulle sättas i verket.
Och nu var detta skickelsedigra möte slut. Dalsänkan låg åter enslig och tyst bland de mörka gamla träden, som med sina många tungor länge skulle viska om vad som hade tilldragit sig där, och ingen dödlig skulle bli klokare på det. Och den melankoliska bäcken skulle lägga denna nya berättelse till de hemlighetsfulla saker, av vilka dess rika hjärta var överfullt och som den ännu fortfor att mumla om, utan att dess röst lät det minsta gladare än under gångna tider.
