— Det var inte snällt gjort, sade Hester. När du nu har visat mig en smula kärlek, driver du gyckel med mig!
— Varför sitter prästen därborta? frågade Pearl.
— Han väntar på att få välkomna dig, svarade modern. Kom nu och bed om hans välsignelse. Han älskar dig, min lilla Pearl, och älskar din mor också. Vill du inte hålla av honom? Kom, han längtar att få hälsa på dig.
— Älskar han oss? sade Pearl och såg upp i moderns ansikte med en förståndig blick. Går han tillbaka med oss hand i hand till staden?
— Inte nu, kära barn, svarade Hester. Men snart skall han vandra hand i hand med oss varje dag. Vi skall ha eget hem och egen härd tillsammans, och du skall sitta i hans knä och han skall lära dig många saker och älska dig varmt. Och du kommer att hålla av honom, inte sant?
— Och kommer han alltid att hålla handen över hjärtat? frågade Pearl.
— Dåraktiga barn, en sådan fråga! utropade modern. Kom nu och bed om hans välsignelse!
Men vare sig det nu berodde på den svartsjuka, som varje bortskämt barn instinktivt känner mot en farlig rival, eller på någon nyck i hennes lynniga natur, säkert är, att Pearl icke hade lust att visa prästen någon ynnest. Det var endast med en kraftansträngning modern fick henne fram till honom, hon stretade emot och visade sin motvilja genom besynnerliga grimaser. Sådana hade hon ända sedan sin tidigaste barndom kunnat åstadkomma i en otroligt omväxlande mångfald, hon kunde förvandla sin rörliga fysionomi till en hel rad av olika utseenden, med en ny elakhet i vart och ett.
Prästen var pinsamt förlägen men hoppades, att en kyss skulle bli den talisman, som gav honom tillträde till barnets ömmare känslor. Han lutade sig därför fram och kysste henne på pannan. Då slet Pearl sig lös från sin mor, sprang fram till bäcken, böjde sig ned över den och
176
