avsiktligt, mot hans egen vilja och likväl framsprunget ur ett djupare jag än det, som motsatte sig impulsen.
Så till exempel mötte han en av sina egna diakoner. Den vänlige gamle mannen tilltalade honom i den faderligt tillgivna ton, som hans vördnadsbjudande ålder, hans rättrådiga och fromma karaktär och hans ställning i kyrkan gåvo honom rätt att bruka, men på samma gång med den djupa, nästan tillbedjande aktning, som Arthur Dimmesdale både som präst och människa ingav. Aldrig har det funnits ett vackrare exempel på, huru ålderns och visdomens majestät väl kan förlikas med den artighet och den respekt, som man fordrar att en person i lägre samhällsställning och med mindre begåvning skall visa mot en högre stående.
Under ett samtal på ett par minuter mellan pastor Dimmesdale och denne förträfflige grånade diakon var det endast genom den strängaste självbehärskning som den förre kunde avhålla sig från att göra vissa hädiska uttalanden om nattvarden, som uppstego hos honom. Han formligen darrade och blev askgrå av fruktan för att hans tunga skulle skena i väg och på eget bevåg uttala dessa ohyggliga saker. Men ändå, även med denna skräck i hjärtat, kunde han knappast låta bli att skratta, då han föreställde sig, hur den helgonlike och patriarkaliske gamle diakonen skulle ha förstenats av prästens gudlöshet!
Ännu en händelse av samma slag inträffade. Då pastor Dimmesdale skyndade gatan fram, mötte han sin församlings äldsta medlem, en högst from och exemplarisk gammal änka, fattig, ensam och med ett hjärta lika fullt av minnen av sin döde man och sina döda barn och de döda vännerna från länge sedan gångna tider, som en kyrkogård är full av minnesrika gravstenar.
Och likväl hade allt detta, som annars hade kunnat vara en så tung sorg, nästan blivit till en högtidlig glädje för hennes fromma gamla själ genom religiösa tröste-
182