grunder och skriftens sanningar, med vilka hon hade livnärt sin själ under mer än trettio år. Och sedan pastor Dimmesdale hade tagit henne om hand, var det den goda gummans högsta jordiska glädje att möta sin pastor, antingen händelsevis eller avsiktligt, och bli uppfriskad med ett ord av varm, ljuvlig evangelisk sanning, uttalat av hans dyrkade läppar i hennes lomhörda men uppmärksamma öron.
Men vid detta tillfälle kunde pastor Dimmesdale, ända till det ögonblick då han lade sina läppar till gummans öra, icke — såsom den store fienden till själar ville ha det — erinra sig något bibelord eller någonting annat än ett kort, kärnfullt och, som det då syntes honom, ovedersägligt argument mot själens odödlighet. Hade han indrupit detta gift i hennes själ, skulle den gamla sannolikt ha fallit ned död på ögonblicket, liksom påverkad av något ytterst starkt gift.
Vad han verkligen viskade, kunde prästen sedan aldrig erinra sig. Kanske det rådde en lycklig oreda i hans yttrande, så att den gamla ej fick någon tydlig uppfattning därav, eller försynen tolkade det för henne på sitt eget sätt. Säkert är, att då prästen såg sig om, varsnade han ett uttryck av himmelsk tacksamhet och hänförelse, likt ett återsken från de saligas boningar, över hennes rynkiga och askgrå ansikte.
Ett tredje fall. Då pastorn hade skilts från den gamla församlingsmedlemmen, mötte han den yngsta av dem alla. Det var en ung flicka, som nyligen hade blivit väckt — och det av Arthur Dimmesdales egen predikan på sabbatsdagen efter hans vaka vid skampålen. Hon hade blivit väckt till att utbyta världens förgängliga fröjder mot det himmelska lugnet, som skulle stråla klarare, ju mörkare livet blev omkring henne, och förgylla det yttersta mörkret med evig prakt och härlighet. Hon var fager och ren lik en lilja, som blommat i paradiset.
Prästen visste väl, att han själv bodde i hennes hjärtas