efter att så tappert ha avhållit sig från allt annat ont längtade nu den stackars pastorn att åtminstone få skaka hand med den tjärige grobianen och fröjdas åt några oanständiga skämtord, som utsvävande sjömän ha så rikt förråd av, och en salva goda, saftiga, tillfredsställande och himlastormande svordomar. Det var icke så mycket en bättre princip som fastmera hans naturliga goda smak och ännu mera hans ständiga vana vid ett värdigt prästerligt uppträdande, som hjälpte honom segrande genom denna sista kris.
— Vad är det, som ansätter och frestar mig på detta sätt? utropade prästen för sig själv, då han slutligen stannade på gatan och slog sig med handen för pannan. Är jag vansinnig, eller har jag hjälplöst blivit överantvardad åt den onde? Gjorde jag ett kontrakt med honom i skogen och undertecknade det med mitt blod? Och uppmanar han mig nu att fullfölja det, då han lockar mig att bedriva alla slags onda gärningar, som hans smutsiga fantasi kan uttänka?
I det ögonblick, då pastor Dimmesdale på detta sätt talade för sig själv och slog sig för pannan, säges gamla mistress Hibbins, den beryktade häxan, ha kommit förbi. Hon var mycket ståtlig att skåda, iklädd en rik sammetsdräkt, hög huvudbonad och ett halskrås stärkt med den famösa stärkelse, vars hemlighet hennes förtroliga väninna Ann Turner hade lärt henne, innan den sistnämnda värda damen hängdes för mordet på sir Thomas Overbury. Vare sig häxan hade läst pastorns tankar eller ej, så tvärstannade hon, såg listigt in i hans ansikte, log ett slugt leende och började tala — fastän hon annars var föga begiven på samtal med präster.
— Jaså, högvördige herre, ni har alltså gjort ett besök i skogen, sade hon och nickade mot honom med sin höga huvudbonad. Jag ber er nästa gång bara låta mig få veta det litet i förväg, så skall jag känna mig stolt över att få göra er sällskap. Utan att säga för mycket tror jag,
