Hoppa till innehållet

Sida:Den eldröda bokstaven 1944.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

fläckfria helgedom, som hängde sina snövita draperier kring hans bild och gav åt religionen kärlekens värma och åt kärleken en religiös renhet. Det var helt säkert Satan, som den eftermiddagen hade lett den stackars flickan bort från hennes mors sida och kastat henne i denne hårt frestade — skola vi ej hellre säga denne förlorade och hänsynslöse? — mans väg.

Då hon närmade sig, viskade ärkefienden till pastorn, att han skulle i liten och förtätad skala utså onda frön i hennes rena hjärta, vilka helt säkert snart skulle spira upp och bära mörka blommor, i sinom tid frukt. Så stark var hans känsla av makt över denna jungfruliga själ, som litade så fullt på honom, att prästen kände sig äga förmåga att med en enda syndig blick ödelägga hela detta oskuldens fält och framkalla hela dess motsats med ett enda ord.

Under en svårare inre strid, än han ännu någonsin hade utstått, höll han därför fliken av sin stora kappa för ansiktet och skyndade vidare utan något tecken till igenkännande, lämnande den unga systern att bära hans grova ohövlighet och ovänlighet bäst hon kunde. Hon rannsakade sitt samvete — som var fullt av tusen oskyldiga små saker, liksom hennes kjolficka eller hennes sykorg — tog sig själv i upptuktelse, stackars liten, för tusen inbillade försyndelser och gick morgonen därpå och förrättade sina husliga sysslor med förgråtna ögon.

Innan prästen ännu haft tid att fira sin seger över denna sista frestelse, blev han medveten om en annan impuls, mera löjlig och nästan lika avskyvärd. Det var — vi rodna nästan över att omtala det — att stanna på gatan, där en skara puritanska småbarn, som just börjat tala, höllo på och lekte, och lära dem några mycket fula och syndiga ord.

Han motstod dock detta ovärdiga och syndiga infall och gick förbi, varpå han snart mötte en drucken sjöman, en av besättningen på skeppet från Spanska sjön. Och

184