från henne som den brokiga glansen från en fjärils vinge eller den granna färgprakten från en blommas blad. Det var med barnet som med dessa, hennes dräkt var ett med hennes natur.
På denna händelserika dag rådde därtill en mer än vanlig oro och livlighet i hennes lynne, det liknade en skimrande diamant, som gnistrar och blixtrar med rörelserna hos den barm, på vilken den vilar. Barn stå alltid i samkänsla med sinnesrörelserna hos de personer, som äro förbundna med dem, i synnerhet förnimma de varje oro och varje hotande omvälvning, av vad slag som helst, i de husliga förhållandena. Och därför förrådde nu Pearl, som var ädelstenen på sin moders oroliga bröst, genom sin fladdrande livlighet de sinnesrörelser, som ingen kunde upptäcka i Hesters marmorlika, orörliga ansikte.
Detta den lilla flickans känslosvall kom henne att med bevingade steg dansa fram vid moderns sida. Allt emellanåt brast hon ut i vild, oartikulerad och ibland gäll sång. När de kommo fram till torget, blev hon ännu livligare vid anblicken av det rörliga liv, som där rådde. Ty torget påminde vanligen mera om den breda, ensliga gräsplanen utanför ett samlingshus i en by än om medelpunkten för en stads jäktande affärer.
— Nej, men vad vill det här säga, mor! utropade hon. Varför har alla människor lämnat sitt arbete i dag? Är det en lekdag för hela världen? Se, där är smeden! Han har tvättat sitt sotiga ansikte och tagit på sig sina söndagskläder och ser ut som om han gärna ville vara glad, om bara någon hygglig människa ville lära honom hur han skall bära sig åt. Och där är mäster Bracket, den gamle fångvaktaren; han nickar och ler åt mig. Varför gör han det, mor?
— Han kommer ihåg dig, sedan du var mycket liten, mitt barn, svarade Hester.
— Han borde ändå inte nicka och le åt mig — den