Hoppa till innehållet

Sida:Den eldröda bokstaven 1944.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

svarta, fula gamla gubben! sade Pearl. Dig kan han nicka åt, om han vill, för du är klädd i grått och bär den eldröda bokstaven. Men så, mor, så många främmande människor, och indianer och sjömän! Vad har alla de där att göra här på torget?

— De väntar på att få se processionen, sade Hester. Guvernören och överhetspersonerna skall gå förbi här, och prästerna och alla fina och goda människor, med musik och soldater i spetsen.

— Och är pastorn med? frågade Pearl. Och räcker han då ut båda händerna mot mig, som när du ledde mig fram till honom från bäcken?

— Han är med, svarade modern. Men han kommer inte att hälsa på dig i dag, och du får inte heller hälsa på honom!

— En sådan besynnerlig och dyster människa han är! sade flickan liksom halvt talande för sig själv. Mitt i mörka natten ropar han oss till sig och håller din hand och min, som när vi stod med honom på schavotten där borta! Och i den djupa skogen, där endast de gamla träden kan höra och en strimma av himmelen se det, där talar han med dig och sitter på en gammal mossbeväxt trädstam. Och så kysser han min panna också, så att den lilla bäcken knappast kunde tvätta bort det! Men här, i solskenet, på dagen och bland alla människorna, här känner han oss inte, och vi får inte känna honom. En besynnerlig och dyster människa är han, med handen alltid över hjärtat!

— Var tyst, Pearl! Du förstår inte de där sakerna, sade modern. Tänk inte på pastorn nu, utan se dig omkring och se hur glada alla ansikten är i dag. Barnen har kommit från skolan och de gamla från sina verkstäder och sina åkrar för att vara glada och muntra. Ty i dag börjar en ny man att styra över dem; och därför — som människorna haft för vana att göra, så länge det funnits en nation — fröjdas de och roa sig, liksom om

194