äntligen ett nytt och gyllene år hade kommit till den stackars gamla världen!
Det var, som Hester sade, en ovanlig munterhet, som lyste i människornas ansikten. Vid detta årligen återkommande festliga tillfälle visade puritanerna all den offentliga fröjd och gamman, som de ansågo tillåtlig för den mänskliga skröpligheten, och därigenom skingrades den sedvanliga dysterheten så pass mycket, att de under denna enda glädjedag knappast syntes mera allvarliga än de flesta andra samhällen under en tid av allmän bedrövelse.
Men kanske vi överdriva den mörka färgton, som obestridligen kännetecknade tidens lynne och seder. De personer, som nu voro samlade på Bostons torg, hade icke blivit födda till att ärva den puritanska dysterheten. De voro infödda engelsmän, vilkas fäder hade levat i Elisabeth-tidens rika solsken, den tid, då livet i England hade varit så storstilat, praktfullt och muntert som det någonsin har förekommit i världen. Hade de följt sin ärvda böjelse, skulle nybyggarna i Nya England ha firat varje tilldragelse av offentlig betydelse med lusteldar, banketter, festupptåg och processioner. Ej heller skulle det ha varit ogörligt att vid majestätiska ceremonier förena muntra nöjen med värdighet och så att säga brodera ett lustigt och brokigt mönster på den stora högtidsdräkt, som en nation vid dylika fester ikläder sig.
Det låg en skymt av ett dylikt försök i detta firande av den dag, då koloniens politiska år tog sin början. En blek återglans av en icke bortglömd prakt, en färglös och mångfaldigt utspädd upprepning av vad de hade skådat i det stolta gamla London — vi vilja icke säga vid en kunglig kröning, men vid en lordmayors festtåg — kunde spåras i de sedvänjor, som våra förfäder införde vid den årliga installationen av överhetspersoner. Den unga statens fäder och grundläggare — statsmannen, prästen och krigaren — betraktade det som en plikt att
