I Hester Prynnes fall, liksom rätt ofta i andra, gick likväl domen ut på att hon skulle stå en viss tid på plattformen, men utan att behöva undergå greppet om hakan och fasthållandet av huvudet, vilken åtgärd var det mest djävulskt karakteristiska för detta vedervärdiga redskap. Hon kände väl till sin roll, steg upp för trappan, och där stod hon nu till beskådande för den omgivande hopen, knappt en manshöjd över gatan.
Hade det funnits en papist i hopen av puritaner, skulle han i denna sköna kvinna med den måleriska dräkten och hållningen och med barnet vid sin barm ha kunnat se en bild, som påminde honom om den Heliga modern, vilken så många berömda målare ha tävlat om att framställa; någonting som kunde föra hans tankar — men endast genom kontrasten — på den heliga bilden av syndfritt moderskap, vars barn skulle återlösa världen. Här hade den djupaste synd satt sin fläck på människolivets heligaste egenskap och haft den verkan, att världen endast hade blivit så mycket mörkare genom denna kvinnas skönhet och ännu mera förtappad genom det barn hon hade fött.
Skådespelet var icke utan en blandning av den skräck, som alltid måste följa anblicken av en medmänniskas synd och skam, innan samhället har blivit tillräckligt fördärvat för att småle däråt i stället för att rysa. De som bevittnade Hester Prynnes vanära voro ännu icke förvekligade av någon förfining. De voro uppfyllda av tillräckligt strängt allvar för att ha blivit åskådare till hennes död, om domen hade utfallit så, utan minsta knot över dess stränghet, men de hade icke hjärtlösheten hos ett annat samhällsskick, som endast skulle ha funnit ett föremål för skämt i denna offentliga schavottering.
Även om det skulle ha funnits någon benägenhet att häri se något löjeväckande, skulle den ha blivit undertryckt och hållits tillbaka genom den högtidliga närvaron av så högt uppsatta män som guvernören och några av
16
