hans rådsherrar, en domare, en general och stadens prästerskap, vilka allesammans sutto eller stodo på rådhusbalkongen och sågo ned på schavotten. Om sådana personligheter kunde vara med om skådespelet utan att riskera sin rangs och sitt ämbetes majestät och ärevördighet, så kunde man med säkerhet antaga, att det straff, som hade ådömts genom laga dom, skulle ha en allvarlig och kraftfylld mening. Alltså förhöll sig hopen tyst och allvarlig.
Den olyckliga brottslingen höll sig så upprätt som det var möjligt för en kvinna under den tunga bördan av tusen obarmhärtiga ögon, som alla voro fästa på hennes bröst. Det var nästan omöjligt att uthärda. Med sin impulsiva och lidelsefulla natur hade hon stålsatt sig för att möta det offentliga föraktets giftiga styng och all upptänklig skymf. Men i denna högtidliga stämning hos folket låg någonting så mycket förskräckligare, att hon nästan längtade att få se alla dessa stela ansikten förvridna av en hånfull munterhet, vars föremål hon var. Om hopen hade brustit ut i ett skallande skratt — om varje man, varje kvinna och varje gäll barnröst hade stämt in i det — då skulle Hester Prynne ha kunnat svara med ett bittert och föraktfullt småleende. Men under den blytunga bestraffning, som det var hennes öde att bära, kände hon det i vissa ögonblick som om hon måste skrika av sina lungors fulla kraft och kasta sig från schavotten ned på marken eller också bli vansinnig.
Likväl förekommo även mellanstunder, då hela denna scen, vari hon var medelpunkten, tycktes försvinna för hennes blickar eller åtminstone endast skymtade otydligt för dem som en hop obestämda och spöklika bilder. Hennes själ, särskilt hennes minne, utvecklade en onaturlig verksamhet och framkallade oupphörligt andra bilder än denna grovhuggna gata i en liten stad på gränsen till västerns vildmark, andra ansikten än de, som stirrade på henne under de spetskulliga hattarnas brätten. De mest obetydliga och oväsentliga tilldragelser från hennes
