han ha lagt handen på hjärtat och sett ond ut och bett mig gå min väg?
— Vad skulle han kunna säga, Pearl, annat än att detta ej var något tillfälle, då man kysser varandra, och att kyssar ej skall givas på torget? Det var väl för dig, dåraktiga barn, att du inte talade med honom!
Samma känsla, men av en annan färgläggning, uttalades med avseende på pastor Dimmesdale av en person, vars excentriska beskaffenhet — sinnessjukdom, skulle vi i våra dagar kalla det — ledde henne att göra vad få andra bland stadsborna skulle ha vågat sig på, börja ett samtal med den eldröda bokstavens bärarinna på en offentlig plats. Det var mistress Hibbins, som i all sin ståt, med ett tredubbelt krås, broderat bröststycke, en klänning av praktfull sammet och käpp med guldknapp, hade kommit för att se processionen.
Som denna gamla dam åtnjöt anseende för att vara en flitig deltagare i alla häxeriets och svartkonstens gärningar — ett anseende som hon längre fram fick betala med sitt liv — vek hopen undan för henne och tycktes frukta att röra vid hennes klänning, som om den burit pestsmitta i sina praktfulla veck. Sedd bredvid Hester Prynne — hur vänliga känslor många än numera hyste för denna — ingav mistress Hibbins dubbel skräck, och alla drogo sig skyndsamt tillbaka från den del av torget, där de båda kvinnorna stodo.
— Säg mig, vilken dödlig kunde väl drömma om det! viskade den gamla damen förtroligt till Hester. Den gudsmannen där! Detta helgon på jorden, såsom folket anser honom vara och som, det måste jag säga, han också ser ut! Vem, som såg honom gå där i processionen, skulle kunna ana, hur kort tid det är sedan han gick ut från sin studerkammare — tuggande på en hebreisk bibeltext, det är jag säker på — för att hämta frisk luft i skogen? Jo, jo, vi vet vad det betyder, Hester Prynne! Men sannerligen finner jag det inte svårt att tro att det är samme
206
