man! Nog har jag sett mången medlem av kyrkan, som gick med där i processionen, dansa i takt med mig, när En Viss var spelman; hand i hand kanske med en indiansk besvärjare eller en lappländsk trollkarl! Det är en småsak för en kvinna, som känner världen. Men prästen här! Kan du säkert säga, Hester Prynne, om han var samme man, som mötte dig på skogsvägen?
— Jag vet inte vad ni talar om, mistress Hibbins, sade Hester Prynne, som förstod, att den gamlas förstånd måste vara omtöcknat, men ändå förskräcktes över den visshet, varmed hon talade om en personlig förbindelse mellan så många människor (henne själv inberäknad) och Hin Onde. Det tillkommer inte mig att tala ringaktande om en lärd och from ordets förkunnare som pastor Dimmesdale.
— Skäms, kvinna, skäms! ropade den gamla damen och hötte med fingret åt Hester. Tror du jag varit i skogen så många gånger utan att ännu kunna bedöma, vilken annan som också varit där? Jo, det kan jag, och det fastän intet blad av de vilda kransar de bar under dansen sitter kvar i deras hår! Jag känner dig, Hester, ty jag ser tecknet. Vi kan alla se det i solskenet, och det lyser som en röd låga i mörkret. Du bär det öppet, så att det behöver inte bli någon fråga om den saken. Men prästen! Låt mig viska i ditt öra! När den Svarte Mannen ser en av sina egna tjänare, märkt med inseglet, vara så rädd att erkänna bandet som pastor Dimmesdale är, förstår han att ordna saken så, att märket framträder i dagens ljus inför alla människors ögon. Vad är det prästen söker dölja med handen, som han alltid håller över hjärtat? Vad, Hester Prynne?
— Vad är det, snälla mistress Hibbins? frågade ivrigt lilla Pearl. Har du sett det?
— Det gör detsamma, min lilla vän! svarade mistress Hibbins med en djup bugning för lilla Pearl. Du får nog själv se det endera dagen. Det påstås ju, barn, att du
