hennes ande, i dag dubbelt outtröttlig i sin trippande dans, därför att den påverkades av och vibrerade med moderns oro.
Varhelst Pearl såg någonting, som väckte hennes ständigt verksamma och rörliga nyfikenhet, flög hon dit och så att säga tog människan eller saken i besittning som sin egendom, om hon så önskade, men utan att i utbyte bevilja minsta kontroll över sina rörelser. Puritanerna sågo på, och om de också logo, voro de icke mindre böjda för att betrakta henne som en demonisk avkomma, just på grund av det skönhetens och självsvåldets obeskrivliga behag, som glänste och gnistrade hos hennes lilla gestalt.
Hon sprang fram och såg den vilde indianen i ansiktet, och han kände, att han hade mött en natur vildare än sin egen, när han såg in i hennes ögon. Därpå flög hon oförskräckt in i en grupp av sjömän, havets mörkhyade vilda män liksom indianerna voro fastlandets, och de sågo förvånade och beundrande på Pearl, liksom om en flinga sjöskum hade tagit en liten flickas gestalt och fått själ av marelden, som lyser under stäven om natten.
En av dessa sjöfarande män — det var kaptenen, som hade talat med Hester Prynne — blev så betagen av Pearls utseende, att han försökte gripa tag i henne för att röva en kyss. Då han fann det lika omöjligt att komma åt henne som att fånga en kolibrifågel i luften, tog han från sin hatt guldkedjan, som var virad kring den, och kastade den åt barnet. Pearl snodde den genast kring hals och midja på ett så skickligt och lyckat sätt, att den blev en del av henne själv och det var svårt att tänka sig henne utan den.
— Din mor är ju den där kvinnan med den eldröda bokstaven? sade sjömannen. Vill du uträtta ett ärende från mig till henne?
— Om jag tycker om ärendet, skall jag uträtta det, svarade Pearl.
— Säg henne då, genmälde han, att jag har talat ännu
210
