en gång med den svartmuskige, puckelryggige gamle doktorn, och han åtager sig att föra sin vän — hon vet vem jag menar — ombord med sig. Så att mor din behöver inte tänka på något annat än sig själv och dig. Vill du säga henne det, du trollunge?
— Mistress Hibbins säger, att jag är dotter till Luftens Furste! utropade Pearl med ett styggt småleende. Om du kallar mig med sådana där fula namn, skall jag tala om det för honom, och då jagar han ditt skepp med en storm!
Slingrande sig bland hopen på torget återvände barnet till sin mor och berättade, vad sjömannen hade sagt. Hesters starka, lugna, uthålliga ande blev slutligen nästan förkrossad inför detta oundvikliga, grymma öde, som nu ställde sig med ett obarmhärtigt leende mitt i deras väg i det ögonblick, då äntligen en utgång syntes öppnad för prästen och henne ur deras olyckas labyrint.
Pinad av den rysliga förlägenhet, i vilken kaptenens underrättelse försatt henne, fick hon även genomgå en ny prövning. Det fanns många närvarande från landsbygden omkring Boston, som ofta hade hört talas om den eldröda bokstaven och för vilka den gjorts fruktansvärd genom hundrade falska och överdrivna rykten, men som aldrig hade sett den med sina egna ögon. Efter att ha uttömt alla andra sätt att förströ sig skockade sig nu dessa kring Hester Prynne med näsvis och tölpaktig närgångenhet, som likväl höll dem på några stegs avstånd.
Hela skaran av sjömän, som hade varsnat folkskockningen och fått reda på meningen med den eldröda bokstaven, kommo likaledes fram och sträckte upp sina solbrända och oförvägna ansikten för att titta. Till och med indianerna träffades av ett slags kylig skugga av den vite mannens nyfikenhet, gledo fram genom hopen och fäste sina ormlika svarta ögon på Hesters bröst; de trodde kanske, att den som bar detta lysande röda tecken måste vara en person med hög värdighet bland sitt folk. Slutligen kände stadens invånare sitt för länge sedan slock-
