barats på ett så skräckinjagande sätt — låt endast detta fylla dina tankar! Jag känner fruktan! Jag känner fruktan! Kanske att när vi glömde Gud, när vi kränkte vördnaden för varandras själar — kanske att vi då för alltid förlorade hoppet om att mötas i ett annat liv, till ett evigt och rent förbund. Gud vet det, och han är barmhärtig! Han har visat sin barmhärtighet mest av allt i mina hemsökelser, då han gav mig denna brännande pina att bära på mitt bröst, då han sände den mörke och fruktansvärde gamle mannen att alltid hålla pinan glödande, då han bragte mig hit att dö denna död i triumferande vanära inför folket! Om ett enda av dessa kval hade fattats, skulle jag varit förlorad för evigt! Prisat vare Hans namn! Ske Hans vilja! Farväl!
Med det sista ordet utandades Arthur Dimmesdale sitt liv. Hopen, som hittills stått tyst, brast ut i ett sällsamt, djupt sorl av skräck och undran, som ännu icke kunde finna något annat uttryck än detta mummel, som likt en tung våg rullade efter den hädanfarna anden.
222
