bel fixerat det med en allt annat än önskvärd tydlighet.
Egendomligt är emellertid, att många personer, som åsågo hela uppträdet och försäkrade, att de icke en enda gång togo blicken från pastor Dimmesdale, på det bestämdaste förnekade, att det fanns något märke alls på hans bröst, icke mera än på ett nyfött barns. Icke heller hade enligt deras skildringar hans sista ord erkänt eller ens antytt, att han hade det allra minsta att göra med den synd, för vilkens skull Hester Prynne så länge hade burit den eldröda bokstaven.
Enligt dessa högst aktningsvärda vittnen hade prästen, som kände att han skulle dö — och även visste, att hopens vördnad redan ställde honom bland helgon och änglar — velat utandas sin sista suck i den fallna kvinnans armar för att därigenom visa världen, hur ytterligt tom den mänskliga egenrättfärdigheten är. Efter att ha uttömt sitt livs krafter för att befrämja mänsklighetens andliga väl hade han gjort sin död till en parabel för att hos sina beundrande församlingsbor inskärpa den mäktiga och dystra lärdomen, att inför den oändliga renheten äro vi alla syndare. Det var för att lära dem, att den heligaste bland oss endast har stigit så mycket högre än sina medmänniskor, att han klarare skådar den stora barmhärtigheten, som blickar ned över oss, och fullständigare förkastar den tomma mänskliga förtjänsten, som förväntansfullt blickar uppåt.
Utan att vilja motsäga dessa betydelsefulla sanningar måste det tillåtas oss att betrakta denna tolkning av Arthur Dimmesdales historia blott och bart som ett exempel på den envisa trofasthet, med vilken en mans vänner — särskilt en prästs — emellanåt kunna försvara hans karaktär, fastän bevis, klara som eftermiddagssolens ljus på den eldröda bokstaven, ovedersägligt fastslå, att han var en stoftets falske och syndbefläckade son.
Den källa, som vi huvudsakligen följt ett manu-
224
