väckt allmän uppståndelse, om ett litet barn utstyrt i en sådan dräkt hade visat sig i den puritanska kolonien med dess förkärlek för dystra färger.
Nog av, det troddes allmänt av dem, som befattade sig med denna sak, att Pearl ännu fanns i livet, och att hon till och med var gift och lycklig, varmt tillgiven sin mor och att hon med största glädje skulle ha mottagit denna sorgsna och ensamma moder i sitt eget hem.
Men Hester Prynne hade ett mera verkligt liv här i Nya England än i det obekanta land, där Pearl hade funnit ett hem. Här hade hon haft sin synd och sin sorg, och här skulle alltjämt hennes botgöring fortgå. Hon hade därför kommit tillbaka hit och återupptagit — frivilligt, ty icke ens den strängaste överhet vid denna järnhårda tid skulle ha kunnat ålägga henne det — den symbol, vars dystra historia vi ha berättat. Aldrig mera lämnade den hennes bröst.
Men under de arbetsamma, tankefyllda, självuppoffrande år, som fullbordade Hesters levnadslopp, upphörde den eldröda bokstaven att vara ett brännmärke, som ådrog henne världens förakt och bitterhet, och blev till en sinnebild av något, som väckte sorg och som man betraktade med bävan men även med aktning och vördnad. Och då Hester Prynne icke hade några själviska strävanden eller kunde sägas leva för sin egen nytta och nöje, kommo människorna till henne med alla sina sorger och bekymmer och sökte hennes råd, därför att hon själv hade genomgått så svåra prövningar. Särskilt var det kvinnor, som kommo till Hesters stuga med sina ständigt upprepade lidandehistorier om sårad, hopplös, kränkt, bortkastad eller felande och brottslig kärlek — eller med den tunga bördan av ett hjärta, som icke blivit bortskänkt åt någon därför att ingen förstått att uppskatta det, ingen sökt vinna det — och alla frågade de henne, varför de voro så olyckliga och hur de skulle kunna bli hjälpta.
228
