Hester tröstade och rådde dem så gott hon kunde. Hon försäkrade dem även om sin fasta tro på att en gång, i ljusare tider, då världen vore mogen därför och himlen skulle se stunden därför vara inne, en ny sanning skulle uppenbaras för att ställa hela förhållandet mellan man och kvinna på en säkrare grund av gemensam lycka.
Tidigare i sitt liv hade Hester förmätet inbillat sig, att hon själv skulle kunna bli den utkorade profetissan, men nu hade hon för länge sedan insett omöjligheten av att ett budskap av gudomlig och hemlighetsfull sanning kunde anförtros åt en kvinna fläckad av synd, nedböjd av skam eller endast tyngd av livslång sorg. Den blivande uppenbarelsens ängel och apostel måste vara en kvinna visserligen, men upphöjd, ren och skön; därjämte vis, men icke genom mörka sorger och bekymmer, utan genom glädjens himmelska gåva; och hon skulle genom sitt eget livs trognaste vittnesbörd visa, hur den heliga kärleken måste göra oss lyckliga.
Så sade Hester Prynne och blickade med sina sorgsna ögon ned på den eldröda bokstaven. Och efter många, många år grävdes en ny grav bredvid en gammal och insjunken, på den begravningsplats, bredvid vilken King's Chapel sedan har byggts. Den låg nära denna gamla och insjunkna grav, men likväl med ett mellanrum som om de båda sovandes stoft icke hade rätt att blandas. Likväl tjänade en enda gravvård till minnesmärke på bådas gravar. Runt omkring stodo monument med inhuggna sköldemärken, och på denna enkla stenhäll fanns även — den nyfikne betraktaren kan ännu i dag se det och söka tyda dess mening — någonting liknande en vapensköld inristad i stenen. Den har ett valspråk, vars heraldiska uttydning skulle kunna tjäna till motto för och en sammanfattning av vår nu avslutade legend, så mörk är den och upplyst endast av en evigt glimmande ljuspunkt, dystrare än skuggan:
“BOKSTAVEN A, RÖD, PÅ SVART FÄLT.”
