och komplettera hans tillvaros cirkel genom att bringa honom i gemenskap med detta.
Det passar likväl knappast att uttala allt, även då vi tala opersonligt. Men som tankarna äro förfrusna och yttrandena köldstelnade såvida icke talaren står i ett riktigt förhållande till sina åhörare, må det vara ursäktligt att föreställa sig, att en vän, en god och förstående vän, om än icke en av de allra närmaste, lyssnar till vårt tal. Och sedan, när en inneboende förbehållsamhet tinar upp genom detta angenäma medvetande, kunna vi prata om saker som omge oss, och till och med om oss själva. Så till vida och inom dessa gränser, tycks det mig, kan en författare vara självbiografisk utan att kränka vare sig läsarens eller sina egna rättigheter.
Likaledes skall det visa sig, att denna tullhusskiss har en viss egenskap av det slag som alltid erkännes inom litteraturen, nämligen att den förklarar, huru en stor del av de följande sidorna kom i min ägo, och ger bevis på äktheten av den berättelse, som de innehålla. Detta, att ställa mig i min rätta ställning som utgivare eller i någon mån som författare av den utförligaste bland berättelserna i min bok — detta och intet annat är verkligen det rätta skälet varför jag har ställt mig i personlig förbindelse med publiken. Detta har varit mitt huvudändamål, men vid sidan härav har det synts mig tillåtligt att med några penseldrag ge en antydan om ett levnadssätt, som icke hittills blivit beskrivet, jämte några av de karaktärer, som rörde sig däri och bland vilka författaren råkade att vara en.
I min födelsestad Salem, i övre ändan av någonting,
som för ett halvt århundrade sedan, på gamle “Kung
Derbys” tid, var en livlig lastageplats men som nu är
belamrat med förfallna varumagasin av trä och visar få
eller inga tecken till affärsliv — med undantag möjligen
