av en bark eller en brigg, som halvvägs nedåt den trista hamnplatsen ligger och lossar hudar, eller, närmare till hands, en skonare från Nova Scotia, som kastar ut sin vedlast — i övre ändan, säger jag, av den förfallna lastageplats, som ofta översvämmas av tidvattnet och längs vilken, vid nedre ändan och bakom raden av byggnader, spåren av många overksamma år synas i en kant av tynande gräs — här står en stor och rymlig byggnad av tegelsten, från vars fönster på framsidan man har utsikt över denna icke särdeles upplivande tavla och vidare ut över hamnen.
Från högsta punkten på dess tak under precis tre och en halv timme varje förmiddag vajar eller hänger ned, i bris eller stiltje, republikens flagga, men med de tretton ränderna vända vertikalt i stället för horisontalt och sålunda markerande, att en civil och icke en militär post av Uncle Sams regering här har sitt säte. Byggnadens framsida prydes av en portik bestående av ett halvt dussin träpelare, som uppbära en balkong, under vilken en trappa av breda granitsteg går ned till gatan. Över ingången svävar ett ofantligt exemplar av den amerikanska örnen med utbredda vingar, en sköld framför bröstet och, om jag minns rätt, ett knippe av blandade åskviggar och hullingförsedda pilar i vardera klon.
Med det vanliga ojämna lynne, som kännetecknar denna olycksaliga fågel, synes han med sin grymma näbb och blick och hela sin vilda hållning hota det oskyldiga samhället med olycka och i synnerhet varna alla om sin säkerhet måna medborgare att icke tränga in på det område, som han överskuggar med sina vingar. Icke desto mindre, hur trolsk han än ser ut, söka just i detta ögonblick många människor skydd under förbundsörnens vingar, förmodligen därför att de inbillar sig, att hans bröst har en ejderdunskuddes hela mjukhet och behag. Men han är icke särdeles vek utav sig ens när han är på bästa lynne, och förr eller senare driver han gärna
232
