sjöbjörnar och andra liknande hamnråttor, som hemsöka en sjöstads Wapping.[1]
Rummet självt är fullt av spindelväv och smutsigt av gammal målning; golvet är bestrött med grå sand på ett sätt som på andra ställen för länge sedan har kommit ur bruk, och det är lätt att se av platsens allmänna vårdslösa utseende, att detta är en helgedom, dit kvinnan med sina trolska verktyg, kvasten och dammtrasan, endast högst sällan har tillträde. I fråga om möbler finnas där en kamin med ett voluminöst rökfång, ett gammalt skrivbord av gran med tillhörande trebent stol, två eller tre stolar med träsitsar, ytterligt skröpliga och rankiga samt — för att icke glömma biblioteket — på några hyllor ett eller ett par tjog volymer av Kongressförhandlingarna och en diger samling Tullförordningar. Ett smalt bleckrör går ned genom taket och utgör ett medel för muntliga meddelande med andra delar av byggnaden.
Och här skulle du, ärade läsare, för ungefär ett halvt år sedan i mannen, som gick från hörn till hörn eller sträckte ut sig på den högbenta stolen, med armbågen på skrivbordet och ögonen vandrande upp och ned för spalterna i morgontidningen — du skulle kanske i honom ha känt igen samma individ, som hälsade dig välkommen i sitt trevliga lilla arbetsrum, där solen glittrade så härligt genom pilgrenarna på västra sidan av The old manse. Men skulle du nu gå dit för att söka honom, finge du fråga förgäves efter den “radikale överuppsyningsmannen”. Reformkvasten har sopat bort honom från hans tjänst, och en värdigare efterträdare bekläder hans plats och stoppar hans lön i fickan.
Denna gamla stad Salem — min födelsestad, ehuru jag har varit länge borta från den både som gosse och vid mognare ålder — har eller hade ett grepp om mina ömma känslor, som jag aldrig har känt lika starkt under
- ↑ Stadsdel i London mellan Londondockorna och Thames. Övers:ns anm.
