det jag har varit bosatt här. Sannerligen, vad dess fysiska utseende angår, med dess flacka, enformiga yta, huvudsakligen betäckt av trähus, av vilka få göra anspråk på arkitektonisk skönhet; dess oregelbundenhet, som varken är pittoresk eller gammaldags egendomlig, utan alltigenom intetsägande; dess långa och dystra gata, som tröttsamt sträcker sig genom halvöns hela längd, med Gallows Hill och New Guinea i ena ändan och en utsikt över fattighuset i den andra — då dessa äro dragen hos min födelsestad, skulle det vara fullkomligt lika förnuftigt att fatta en öm tillgivenhet för ett oordnat schackbräde.
Och likväl, fastän jag ständigt känner mig lyckligast på andra ställen, bor hos mig en känsla för gamla Salem, som jag i brist på en bättre benämning måste nöja mig med att kalla tillgivenhet. Den känslan bör förmodligen tillskrivas de djupa och gamla rötter, som min familj har slagit i dess jord. Det är nu nära två och ett kvarts århundrade sedan den förste britten, den tidigaste emigranten med mitt namn, anlände till det vilda och skogsomkransade nybygget, som sedan har blivit en stad.
Och här ha hans avkomlingar kommit till världen och dött och blandat sin jordiska substans med marken, till dess en icke ringa del av den nödvändigtvis måste vara besläktad med det dödliga omhölje, med vilken jag för någon liten tid vandrar på gatorna. Till en del är därför den tillgivenhet, om vilken jag talar, den rent sinnliga sympatien hos stoftet för stoftet. Få av mina landsmän kunna förstå, vad det är. Och icke heller behöva de anse det önskvärt att förstå det, eftersom tätare flyttning kanske är bättre för rasen.
Men känslan har även sin moraliska egenskap. Denna min stamfaders figur, av familjetraditionen beklädd med en dunkel och töcknig storhet, levde i min barnsliga fantasi så långt tillbaka jag kan minnas. Jag anfäktas av den ännu, och den framkallar hos mig ett slags hem-
236
