ringa fruktan för förflyttning hade utan tvivel bidragit till att låta tiden fara fram varligt med honom. Men de ursprungliga och mäktigare orsakerna lågo i den sällsynta fulländningen hos hans animala natur, den måttliga proportionen av intelligens och den högst obetydliga tillsättningen av moraliska och andliga ingredienser. Dessa senare egenskaper förekommo verkligen i alldeles lagom mått för att avhålla den gamle herrn från att gå på alla fyra. Han ägde ingen tankeförmåga, intet känslodjup, ingen besvärlig finkänslighet, i korthet sagt, ingenting annat än några vanliga instinkter, som med tillhjälp av det glada lynne, som oundgängligen följde med hans fysiska välbefinnande, på ett högst aktningsvärt och av alla godkänt sätt gjorde tjänst i stället för hjärta.
Han hade varit man åt tre hustrur, alla för länge sedan döda, far till tjugo barn, av vilka de flesta i barndomen eller vid mognare år likaledes hade skattat åt förgängelsen. Det kan tyckas som om här borde ha varit sorg tillräckligt att ge även det soligaste lynne en genomgående dyster anstrykning. Men icke så med vår gamle inspektor! En kort suck var nog för att lyfta av hela bördan av dessa dystra minnen. Ögonblicket därpå var han lika färdig till skämt och leende som ett barn som ännu icke fått byxor; långt färdigare än förvaltarens yngste kammarskrivare, som med sina nitton år var den ojämförligt äldste och allvarligaste av de två.
Jag brukade observera och studera denna patriarkaliska personage med livligare nyfikenhet, skulle jag tro, än någon annan form av mänsklighet som där kom för mina ögon. Han var sannerligen ett sällsynt fenomen, så fullkomlig ur en synpunkt, så ytlig, så bedräglig, så overklig, en sådan absolut nolla i alla andra avseenden. Min slutledning var, att han icke hade någon själ, intet hjärta, intet sinne, ingenting annat, som jag redan sagt, än instinkter. Och likväl hade de få ämnena i hans karaktär blivit så förslaget hopfogade, att man icke hade någon
246
