pinsam förnimmelse av någon brist, utan, såsom förhållandet var med mig, kände sig fullkomligt nöjd med det man fann hos honom.
Det var svårt att fatta, huru han skulle kunna existera i ett liv efter detta, så jordisk och sinnlig föreföll han. Men säkert hade hans existens här, under förutsättning att den skulle sluta med hans sista andedrag, icke blivit honom given i ondo utan något högre moraliskt ansvar än djuren på marken. Den hade givits honom med ett större mått av njutning än deras och med all deras frihet från ålderdomens dysterhet och skumma dunkel.
En detalj, i fråga om vilken han stod ofantligt framför sina fyrfotade bröder, var hans förmåga att erinra sig goda middagar, vilkas förtärande hade utgjort en icke ringa del av hans livs lycka. Hans gurmandis var ett högst angenämt drag, och att höra honom tala om rostbiff var lika aptitretande som pickles eller ostron. Som han icke hade någon högre egenskap och varken uppoffrade eller kränkte någon högre begåvning genom att ägna all sin energi och uppfinningsrikedom åt bukens njutning och nytta, var det alltid nöjsamt för mig att höra honom utbreda sig om fisk och fågel och slaktat kött och de bästa sätten att tillaga dem.
Hur långt tillbaka i tiden den verkliga festmåltiden än låg, tycktes hans minnen av god mat bringa doften av stekt gris eller kalkon under själva ens näsborrar. Det fanns på hans gom angenäma smakförnimmelser, som hade dröjt där icke mindre än sextio eller sjuttio år och ännu tydligen voro lika färska som smaken av lammkotletten han nyss hade slukat till frukost. Jag har hört honom smacka med läpparna vid minnet av middagar, vilkas alla gäster med undantag av honom själv redan länge hade utgjort föda för maskar.
Det var underbart att observera, huru vålnader av förflutna måltider oupphörligt stego upp för honom; icke i vrede eller för att kräva vedergällning, utan liksom
