tacksamma för att han en gång hade uppskattat dem försökte de återupprepa en ändlös rad av njutningar, på en gång skugglika och sinnliga. En oxstek av “tjocka fransyskan”, en ländstek av kalv, ett revbensspjäll, en märklig kyckling eller en synnerligen prisvärd kalkon, som kanske hade prytt hans bord för mycket länge sedan, kunde bli ihågkomna, under det att all vårt släktes senare erfarenhet och alla de tilldragelser, som hade upplyst eller förmörkat hans personliga bana, hade gått fram över honom med lika liten bestående verkan som den övergående brisen.
Den förnämsta sorgliga tilldragelsen i den gamle mannens liv var, så vitt jag kunde döma, hans missöde med en viss gås, som levde och dog för en tjugu eller fyrtio år sedan, en gås med det mest lovande utseende men som vid bordet visade sig så inbitet seg, att förskärarkniven icke gjorde något intryck på hans kropp och han endast kunde styckas med tillhjälp av yxa och handsåg.
Men det är tid att sluta detta utkast, vid vilket jag likväl med glädje skulle dröja ansenligt mycket längre, därför att bland alla män jag känt denna individ var den lämpligaste att vara tulltjänsteman. De flesta personer lida på grund av orsaker, som det kanske här icke är utrymme att närmare ingå på, moralisk skada av detta särskilda levnadssätt. Den gamle inspektoren var oförmögen därtill, och om han så fortsatte med sin tjänst till tidens slut, skulle han vara fullkomligt lika bra som han var då, och slå sig ned vid middagsbordet med fullkomligt lika god aptit.
Det finns en bild, utan vilken mitt galleri av tullhusporträtt skulle vara egendomligt ofullständigt, men som mina jämförelsevis få tillfällen till observation sätta mig i stånd att skissera endast med de enklaste konturer. Det är porträttet av tullförvaltaren, vår präktige gamle general, som efter sin lysande militära bana, på grund av vilken han sedan hade styrt över ett vilt territorium
248
