baka kanske ända till tiden för Cromwells riksföreståndarskap, måste dessa papper ha innehållit många hänsyftningar på både glömda och ihågkomna människor och på gamla seder och bruk, som skulle ha berett mig samma nöje som då jag brukade plocka upp indianska pilspetsar på fälten kring The old manse.
Men en kulen och regnig dag hade jag den lyckan att göra en upptäckt av något litet intresse. Under det jag petade och grävde i skräphögen i hörnet, vek upp ett och annat dokument och läste namnen på fartyg, som för länge sedan hade gått under på havet eller ruttnat vid kajerna, och köpmansnamn, som aldrig numera hördes på börsen och voro svåra att dechiffrera på deras mossbelupna gravvårdar; under det jag kastade en blick på dessa saker med det vemodiga, trötta, halvt motvilliga deltagande, vi skänka kvarlevorna av en död verksamhet, och ansträngde min fantasi, som var trög emedan den begagnades så litet, att av dessa torra benknotor uppväcka en bild av den gamla stadens livliga utseende på en tid, då Indien var en ny trakt och endast Salem kände vägen dit — medan jag höll på med detta, kom jag att lägga min hand på en liten packe, omsorgsfullt inlagd i ett stycke gammalt gult pergament.
Detta omhölje såg ut som om det utgjorde någon officiell skrivelse från en för länge sedan svunnen tid, då skrivarna präntade sin stela och formella handstil på fastare material än vi nu använda. Det fanns hos det någonting, som eggade en instinktiv nyfikenhet och förmådde mig att lösa upp det röda bindgarnet kring packen med en känsla av att en skatt här skulle bringas i dagen. Sedan jag vikit upp pergamentsomslagets stela veck, fann jag handlingen utgöra en med guvernör Shirleys namnteckning och sigill försedd fullmakt för en viss Jonathan Pue såsom kunglig tullöveruppsyningsman i hamnstaden Salem i provinsen Massachusetts Bay. Jag erinrade mig ha läst (förmodligen i Felts Annaler) en notis om överupp-