syningsman Pues död för omkring åttio år sedan och likaså, i en tidning av färskaste datum, ett meddelande om uppgrävningen av hans kvarlevor på St. Peterskyrkans lilla gravplats, under det kyrkan restaurerades.
Ingenting annat, om jag minns rätt, fanns kvar av min aktade företrädare i ämbetet än ett ofullständigt skelett och en majestätiskt friserad peruk, som i olikhet med det huvud den en gång hade prytt var synnerligen väl bevarad. Men när jag undersökte papperen, för vilka pergamentsfullmakten tjänade som omslag, fann jag flera spår av mr Pues själsliga del och av hans huvuds inre operationer, än vad den friserade peruken hade innehållit av den vördnadsvärda skallen själv.
Det var i korthet sagt dokument, som icke voro officiella, utan av privat natur, eller åtminstone skrivna av honom såsom privatman och synbarligen av hans egen hand. Att de hade kommit att ligga bland högar av gammalt tullskräp, kan jag förklara endast med det förhållandet, att Pues död hade inträffat plötsligt och att dessa papper, som han antagligen förvarade i sin tjänstepulpet, aldrig hade varit bekanta för hans arvingar eller antogos röra tullsaker. Vid arkivens flyttning till Halifax lämnades denna packe, som visade sig icke ha med det allmänna att skaffa, kvar och hade alltsedan förblivit oöppnad.
Den tidigare överuppsyningsmannen, som förmodligen vid denna tidiga period endast föga besvärades med göromål tillhörande hans tjänst, tyckes ha ägnat några av sina många lediga stunder åt lokala antikvarieforskningar och andra undersökningar av liknande natur. Detta gav en smula ämne till verksamhet för en själ, som eljest skulle ha blivit uppäten av rost.
En del av hans fakta, i förbigående sagt, gjorde mig god nytta vid nedskrivandet av den berättelse i denna bok, som bär titeln “STORGATAN”. De övriga kunna kanske användas för lika värdefulla ändamål längre fram eller möjligen bearbetas, så långt de sträcka sig, till en
260
