sken på väggar och tak och med ett av de blanka möblerna reflekterat glitter. Detta varmare ljus blandar sig med månstrålarnas kalla spiritualitet och så att säga ger ett hjärta och förnimmelsen av mänsklig ömhet åt de skepnader, som fantasien framkallar. Det förvandlar dem från snöbilder till människor. Då vi kasta en blick på spegeln, varsna vi — djupt inom dess ram med sina glittrande spökbilder — den pyrande glöden från de halvslocknade stenkolen, de vita månstrålarna på golvet och ett upprepande av hela tavlans glans och skugga, med en förflyttning längre bort från det verkliga och närmare det inbillade.
Om alltså en människa i en sådan stund och med denna scen framför sig, där hon sitter alldeles ensam, icke kan drömma sällsamma ting och ge dem utseendet av sanning, då skall hon aldrig försöka sig på romantiskt skriftställarskap.
Men för mig, under hela min tid som tulltjänsteman, voro månljus och solsken och glöden från brasan fullkomligt ett och detsamma, och ingendera gagnade det ringaste mera än en talgdanks fladdrande. En mängd av för intryck mottagliga känslor och en gåva, som stod i samband med dem — icke särdeles rik och värdefull, men den bästa jag ägde — hade gått ifrån mig.
Men det är min tro, att om jag hade försökt ett annat slags författarskap, skulle mina förmögenheter icke ha befunnits så slöa och overksamma. Jag skulle till exempel ha kunnat nöja mig med att skriva ned de historier, som berättades av en gammal för detta sjökapten, nu en av inspektörerna, som det vore högst otacksamt av mig att icke nämna, alldenstund det knappast gick en dag utan att han skänkte mig ett gott skratt och väckte min beundran genom sin förvånansvärda förmåga som historieberättare.
Hade jag kunnat bevara den pittoreska styrkan i hans stil och den humoristiska kolorit naturen hade lärt ho-
