nom att kasta över sina beskrivningar, tror jag fullt och fast, att resultatet skulle ha blivit någonting nytt inom litteraturen. Eller jag skulle lätt ha kunnat finna en allvarligare uppgift. Det var en dårskap, så efterhängset som detta materialistiska dagliga liv tryckte på mig, att försöka slunga mig tillbaka i en annan tid eller envisas att vilja skapa bilden av en värld av luft, då i varje ögonblick min såpbubblas spröda skönhet krossades genom den omilda beröringen med något verkligt förhållande.
Klokast skulle det ha varit att släppa tanke och fantasi lösa bland vardagens dunkla ämnen och sålunda göra dem till en klar genomskinlighet, att spiritualisera den börda som började väga så tungt, beslutsamt söka det sanna och oförstörbara värde som låg dolt i de småaktiga och tröttsamma förhållandena och hos de medelmåttiga karaktärer, med vilka jag nu umgicks.
Det var mitt fel. Den sida av livet, som nu var utbredd framför mig, syntes mig tråkig och simpel endast därför att jag icke hade mätt dess djupare innehåll. En bättre bok, än jag någonsin kommer att skriva, låg där; sida efter sida erbjödo sig för mig, just så som de skrevos ut av det flygande ögonblickets verklighet, och försvunno lika fort som de skrevos, endast emedan min hjärna saknade insikter och min hand skicklighet att omskriva dem.
Någon kommande dag skall jag kanske erinra mig några strödda fragment och avbrutna stycken och skriva ned dem och finna bokstäverna förvandlas till guld på sidan.
Dessa iakttagelser ha kommit för sent. För ögonblicket var jag endast medveten om att det som en gång skulle ha varit ett nöje, nu var en hopplös möda. Det fanns ingen anledning att sucka mycket för den sakens skull. Jag hade upphört att vara författare av tämligen dåliga berättelser och avhandlingar och hade blivit en något så när bra tullöveruppsyningsman, det var alltsammans. Men
268
