veten om sin egen skröplighet, väl inseende att det härdade stålet och spänstigheten hos honom äro borta, ser han sig sedan för alltid längtansfullt omkring efter ett yttre stöd.
Hans genomgående och ständiga förhoppning — en hallucination, som trotsar modlösheten och tar omöjligheterna lätt, förföljer honom så länge han lever och, skulle jag tro, liksom kolerans krampaktiga ryckningar ansätter honom även en kort stund efter döden — är att han slutligen och efter en icke alltför lång tid skall genom någon lycklig tillfällighet åter komma i statstjänst. Denna tro, mera än något annat, stjäl märgen och kraften ur varje företag, som han möjligen kan drömma om att våga sig på. Varför skulle han knoga och streta och göra sig så mycket besvär att draga sig själv upp ur dyn, då snart nog Uncle Sams starka arm kommer att lyfta upp och stödja honom? Varför skulle han här arbeta för sitt uppehälle eller gå och gräva guld i Kalifornien, då han snart skall på månatliga mellantider lyckliggöras med en liten hög glänsande mynt ur sin onkels ficka?
Det är både sorgligt och egendomligt att se, hur lätt smaken för statstjänst förmår att smitta en stackars karl med denna egendomliga sjukdom. Uncle Sams guld — detta sagt med all aktning för den vördnadsvärde gamle herrn — har i detta avseende en trolsk egenskap liknande den hos Djävulens lön. Var och en som vidrör det, bör se sig väl före, eller också kanske han finner köpet mycket ofördelaktigt för sig, i det att det på samma gång slukar, om icke hans själ, så åtminstone dess bättre egenskaper; dess oförtrutna kraft, dess mod och ståndaktighet, dess självtillit och allt det, som framhäver den manliga karaktären.
Här var en fin framtidsutsikt! Icke därför att överuppsyningsmannen tillämpade denna läxa på sig själv eller medgav, att han kunde bli en sådan stackare, vare sig han stod kvar i sin tjänst eller drevs bort från den.
270
