Men mina betraktelser voro i alla fall icke av angenämaste slag. Jag började bli melankolisk och ängslig och forskade ständigt i min själ för att upptäcka, vilka av dess egenskaper som hade gått sin väg och hur pass stor skada de övriga redan hade tagit. Jag försökte räkna ut, hur mycket längre jag kunde stanna kvar i tullens tjänst och likväl förbli en människa.
För att tillstå sanningen så var mitt värsta bekymmer, eftersom det aldrig kunde vara politiskt klokt att köra bort en så stilla individ som jag och det knappast låg i en statstjänstemans natur att frivilligt avgå, att jag troligen skulle bli grå och orkeslös i min uppsyningsmanstjänst, bli även jag ett sådant där djur som den gamle inspektoren. Skulle det icke under gången av det ledsamma tjänstemannaliv, som låg framför mig, till sist bli med mig på samma sätt som med denne vördnadsvärde vän, att jag gjorde middagstimmen till dagens kärna och tillbragte återstoden av den på samma sätt som en gammal hund gör, sovande i solgasset eller i skuggan? En dyster framtidsutsikt för en man, som kände, att den bästa definitionen på lycka var att genomleva hela räckvidden av sina förmögenheter och känsloförnimmelser!
Men jag oroade mig hela tiden alldeles i onödan. Försynen hade tänkt ut bättre ting för min räkning, än jag själv kunde hitta på.
En anmärkningsvärd tilldragelse under tredje året av mitt uppsyningsmannaskap — för att begagna “P. P:s” ton — var general Taylors val till republikens president. Det är av stor vikt, för att rätt kunna bedöma förmånerna av att inneha statstjänst, att taga i betraktande hur tjänsteinnehavaren får det ställt för sig, när en fientlig administration kommer till makten. Hans ställning är då en av de mest besynnerligt pinsamma och i alla avseenden obehagliga, som en stackars dödlig kan bekläda. Sällan förekommer något gott alternativ på någondera sidan, om än det som för honom visar sig som det värsta,
