I korthet sagt, hur obehaglig minst sagt min ställning än var, ansåg jag mig ha stora skäl att lyckönska mig till att jag var på den förlorande i stället för den segrande sidan. Om jag dittills icke hade tillhört de varmaste politiska partigängarna, började jag nu vid denna tid av faror och motigheter att bli ytterst nogräknad med, vilketdera partiet jag gav min förkärlek. Icke heller var det utan en känsla liknande sorg och blygsel som jag på grund av en förnuftig beräkning av chanserna såg mina egna utsikter att få behålla min tjänst vara bättre än mina demokratiska partivänners och kamraters. Men vem kan blicka en enda tum in i framtiden, vem ser längre än näsan räcker? Mitt eget huvud var det första, som föll!
Det ögonblick, då en människas huvud faller, är sällan eller aldrig, skulle jag tro, just det angenämaste i hennes liv. Men likväl gäller till och med om en så allvarlig händelse, liksom om större delen av våra olyckor, att den för med sig sin egen bot och tröst, om den lidande endast gör det bästa i stället för det värsta av den olycka, som drabbar honom.
I mitt särskilda fall lågo de tröstande ämnena nära till hands och hade verkligen ingått i mina funderingar en ansenlig tid innan det var nödvändigt att tillgripa dem. I betraktande av att jag redan förut hade känt mig trött på min tjänst och hade umgåtts med tankar på att taga avsked, liknade min belägenhet i någon mån en persons, som tänkte begå självmord och, utan att hoppas på någonting sådant, hade den goda turen att bli mördad. I tullhuset hade jag, liksom förut på The old manse, tillbragt tre år, en tid tillräckligt lång att låta en trött hjärna vila ut, tillräckligt lång att avbryta gamla intellektuella vanor och ge plats åt nya, tillräckligt lång och för lång att ha levat i ett onaturligt tillstånd, utan att göra någonting, som verkligt var till nytta eller nöje för någon mänsklig varelse, och avhållande mig från
