för att besegra din förstockade envishet, så att du ej längre döljer namnet på honom, som frestade dig till detta gruvliga felsteg. Men han framhärdar i att säga mig — med en ung mans alltför känsliga sinne, fastän han är klok utöver sin ålder att det vore att kränka själva kvinnonaturen att tvinga henne att framlägga sitt hjärtas hemligheter i dagsljuset och i närvaro av en så stor människoskara. Sanningen, såsom jag ock sökte övertyga honom, är dock, att skammen låg i syndens begående, icke i dess uppenbarande. Vad säger du därom, jag frågar dig ännu en gång, broder Dimmesdale: Skall det bli du eller jag, som skall taga itu med denna arma synderskas själ?
Det uppstod ett sorl bland de värdiga och ärevördiga männen på balkongen, och guvernör Bellingham gav uttryck åt dess mening, i det han talade med myndig röst, som dock mildrades av den aktning han kände för den unge präst han vände sig till.
— Gode master Dimmesdale, sade han, ansvaret för denna kvinnas själ ligger till stor del hos er. Det tillhör därför er att uppmana henne till ånger och till bekännelse, som ett bevis på denna och en följd därav.
Denna direkta uppmaning drog hela folkhopens blickar på pastor Dimmesdale, en ung präst, som hade kommit från ett av de stora engelska universiteten och fört tidens hela lärdom med sig till vårt vilda skogsland. Hans vältalighet och religiösa värma varslade redan om en lysande prästerlig bana. Han var en man med ett i ögonen fallande yttre, med hög, vit och kraftig panna, stora bruna, sorgsna ögon och en mun, som när han icke pressade ihop den hårt, gärna skälvde och uttryckte både nervös känslighet och en stor förmåga av självbehärskning. Oaktat hans stora medfödda begåvning och hans lärdomsmeriter låg det hos denne unge prästman något visst oroligt, skrämt, liksom om han kände sig vilsekommen och rådlös på det mänskliga livets stigar och endast var
26
