sorgen utom dig. Vakta dig nu, så att du ej nekar honom, som kanske själv icke har mod att fatta den, den bittra men hälsosamma kalk, som nu bjudes dina läppar!
Den unge prästens röst var darrande vek, rik, djup och bruten. Den känsla, som så tydligt talade ur den, snarare än ordens direkta innebörd, kom den att väcka genklang i allas hjärtan och stämde allas sinnen till deltagande. Till och med det stackars lilla barnet vid Hesters bröst tycktes känna det, ty det riktade sin hittills uttryckslösa blick mot pastor Dimmesdale och sträckte upp sina små armar med ett halvt förnöjt, halvt klagande joller. Så kraftig tycktes prästens vädjan, att folket icke kunde tro annat än att Hester Prynne skulle uttala det skuldbelastade namnet, eller också att den skyldige själv, på hur hög eller låg plats han än stod, skulle dragas fram av en inre och oemotståndlig kraft och tvingas att bestiga schavotten.
Hester skakade på huvudet.
— Kvinna, synda icke utöver gränserna för himmelens barmhärtighet! ropade pastor Wilson, kärvare än förut. Detta späda barn har fått en röst, som understöder och styrker den uppmaning du hört. Säg ut namnet! Det och din ånger skola kanske hjälpa dig att taga den eldröda bokstaven från ditt bröst.
— Aldrig! svarade Hester Prynne och såg icke på pastor Wilson, utan i den yngre prästens djupa och sorgsna ögon. Den har bränts in för djupt. Ni kan icke taga bort den. Och give Gud, att jag kunde bära hans ångest såväl som min egen!
— Tala, kvinna! sade en annan röst, kall och sträng, som kom från hopen omkring schavotten. Tala, och giv ditt barn en fader!
— Jag vill icke tala! svarade Hester, som hade blivit dödsblek, men likväl svarade denna röst, som hon alltför tydligt kände igen. Och mitt barn måste söka sig en himmelsk fader, hon skall aldrig få veta av någon jordisk!
28
