som en fars. Giv henne därför denna dryck med din egen hand.
Hester stötte tillbaka det framräckta läkemedlet och på samma gång såg hon med tydligt visad fruktan in i hans ansikte.
— Vill du hämnas på det oskyldiga barnet? viskade hon.
— Dåraktiga kvinna! svarade läkaren, halvt med köld, halvt lugnande. Vad skulle det gagna mig att skada detta oäkta stackars barn? Läkemedlet är kraftigt till det goda; och vore det mitt barn — ja, mitt eget, lika väl som ditt! — skulle jag inte kunna göra mera och bättre för det.
Då hon ännu tvekade, ur stånd att tänka klart, tog han barnet i sina armar och gav det själv drycken. Det visade sig snart, att läkaren talat sanning. Den lilla patientens jämmer tystnade, de krampaktiga ryckningarna upphörde så småningom, och det dröjde icke länge förrän hon föll i djup och ljuv slummer, såsom småbarn bruka göra, när de befriats från plågor. Läkaren, såsom han hade full rätt att kallas, vände sig därpå till modern med sina omsorger. Lugnt och skarpt forskande kände han henne på pulsen och blickade in i hennes ögon — med en blick som kom hennes hjärta att hopsnöras och rysa, därför att den var så välkänd och likväl på samma gång så främmande och kall — och när han slutligen var nöjd med sin undersökning, började han blanda en annan dryck.
— Jag känner inte Lethe eller Nepenthes, sade han, men jag har lärt mig många nya hemligheter i vildmarken, och här är en av dem — ett recept som jag fick av en indian i utbyte mot några lärdomar, som voro så gamla som Paracelsus. Drick det här! Det kanske inte är lika rogivande som ett skuldlöst samvete. Det kan jag ej ge dig. Men drycken skall lugna din lidelses upprörda böljor, liksom oljan stillar vågorna på ett stormigt hav.
32
