Han räckte Hester Prynne bägaren, och hon tog den och såg länge och forskande in i hans ansikte. Det var icke just en blick av fruktan, men likväl full av tvivel och frågor, som om hon undrade över hans avsikter. Hon såg också på det sovande barnet.
— Jag har tänkt på döden, sade hon, önskat mig den, skulle nog också ha bett till Gud om den, om det anstod en sådan som mig att bedja om något. Dock, om döden bor i denna bägare, så ber jag dig tänka än en gång, innan du ser mig tömma den. Se, den är nu vid mina läppar!
— Drick då, svarade han, alltjämt med samma kalla lugn. Känner du mig så litet, Hester Prynne? Brukar mina planer vara så kortsynta? Även om jag skulle ha några tankar på hämnd, vad bättre skulle jag då kunna göra än att låta dig leva, ge dig läkemedel mot all skada och livsfara, så att denna brännande skam må fortfara att lysa på ditt bröst? Medan han talade, lade han sitt långa pekfinger på den eldröda bokstaven, som nu tycktes bränna sig in i Hesters bröst, som om den varit rödglödgad. Han märkte hennes ofrivilliga åtbörd och smålog. Lev därför och bär ditt straff med dig inför människors ögon, inför honom, som du kallade din make, inför barnet därborta! Och för att du må leva, så tag denna dryck.
Utan vidare invändning eller dröjsmål tömde Hester Prynne bägaren, och på en vink av sin man satte hon sig på bädden, där hennes barn sov, medan han drog fram den enda stol rummet hade och satte sig bredvid henne. Hon darrade under dessa förberedelser, ty hon kände, att sedan han nu gjort allt vad barmhärtigheten eller hans grundsatser eller måhända en raffinerad grymhet bjudit honom att göra för att lindra kroppsligt lidande, skulle han behandla henne så som var att vänta av den man, som hon så djupt och obotligt hade kränkt.
— Hester, sade han, jag frågar ej, varför eller huru du har fallit i den avgrund eller snarare stigit upp på
