V. Hester vid nålen
Den tid, under vilken Hester Prynne skulle sitta i fängsligt förvar, var nu slut. Hennes fängelsedörr slogs upp, och hon trädde ut i solskenet med en känsla i sitt sårade och kvalda hjärta, som om solen ej vore till för något annat än att uppenbara den eldröda bokstaven på hennes bröst. Kanske låg det mera verklig tortyr i hennes första ensamma steg från fängelsets tröskel än i själva den procession och det skådespel, som nyss ha beskrivits, då hon gjordes till ett allmänt föremål för skam och vanära, och alla människor kallades att vara närvarande och peka finger åt henne. Då hölls hon uppe av en onaturlig nervspänning och av sin karaktärs hela stridbara energi, som satte henne i stånd att vända uppträdet i ett slags dyster triumf. Det var dessutom en särskild och enstaka tilldragelse, som endast skulle hända en gång i hennes liv. Och därför kunde hon för det tillfället slösaktigt uppbjuda all den utomordentliga själsstyrka, som skulle ha räckt till för många lugna år. Själva lagen, som dömde henne — en jätte med stränga drag, men med kraft i sin järnhårda arm att stödja såväl som att förinta — hade hållit henne uppe under hennes vanäras fruktansvärda eldprov.
Men nu, med denna ensliga vandring från fängelseporten, började livets dagliga enahanda, och hon måste antingen bära det med sin naturs vanliga hjälpmedel eller digna under bördan. Hon kunde icke längre låna av framtiden för att hjälpa sig fram genom det närvarandes tunga bekymmer. Morgondagen skulle medföra sin egen prövning, den följande dagen likaså och den därpå följande på samma sätt; var dag sin egen prövning och
38
