Så småningom, och det dröjde icke särdeles länge, blevo Hesters handarbeten vad man skulle kalla moderna. Antingen det var av medlidande för en kvinna med ett så sorgligt öde eller av den osunda nyfikenhet, som ger ett inbillat värde även åt alldagliga och värdelösa saker, eller av någon annan ofattbar anledning, som då liksom nu var tillräcklig att skänka somliga det som andra förgäves efterfikade, eller det var därför att Hester verkligen fyllde ett tomrum — säkert är, att hon hade ständig och ganska väl betalad sysselsättning under så många timmar hon ville ägna åt nålen. Fåfängan fann kanske för gott att späka sig genom att vid ceremonier av pomp och ståt ikläda sig de dräkter, som hade sirats av hennes syndiga händer. Hennes broderier sågos på guvernörens krås, officerarna buro dem på sina skärp och prästen på sin krage; de täckte barnets lilla mössa, de inneslötos för att multna bort i de dödas kistor.
Men man hörde aldrig en enda gång, att hennes skicklighet hade tagits till hjälp för att brodera en vit slöja, som skulle hölja en bruds oskuldsrena rodnad. Detta undantag visade den alltjämt lika obarmhärtiga stränghet, med vilken samhället dömde hennes synd.
Hester sökte ej förvärva någonting utöver medel för sitt uppehälle, som var av det enklaste och mest asketiska slag för hennes egen räkning men gott och rikligt för barnet. Hennes egen dräkt var av grövsta tyg och mörkaste färg, endast med denna enda prydnad, den eldröda bokstaven, som det var hennes dom att bära. Barnets klädsel däremot utmärkte sig för en fantasirik eller kanske rättare sagt fantastisk smak. Detta bidrog avgjort till att höja det luftiga behag, som tidigt började utveckla sig hos den lilla flickan, men som också syntes ha en djupare mening. Om detta skola vi kanske längre fram få tillfälle att säga mera.
Med undantag av de små utgifterna för barnets klädsel använde Hester allt vad hon kunde undvara till att ut-
