Hoppa till innehållet

Sida:Den eldröda bokstaven 1944.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ende, blev det ofta hennes sorgliga lott att själv bli gjord till föremål för predikan.

Hon lärde sig att frukta barn, ty de hade av sina föräldrar insupit obestämda föreställningar om någonting rysligt hos denna sorgsna kvinna, som tyst gled fram genom staden, utan att någonsin ha något annat sällskap än ett litet barn. Därför läto de henne först gå förbi, men sedan förföljde de henne på avstånd med gälla rop och med ett ord, vars mening de ej rätt förstodo, men som icke blev mindre rysligt för henne därför att det kom från läppar, som jollrade fram det omedvetet. Det syntes henne vittna om att hennes skam var så vida spridd, att hela naturen visste av den. Det kunde ej ha förorsakat henne djupare smärta, om trädens löv hade viskat den dystra historien till varandra — om sommarvinden hade mumlat den — om vinterstormen hade skrikit ut den högt!

En annan egendomlig pina kände hon i blicken från ögon som voro henne obekanta. Då främlingar nyfiket stirrade på den eldröda bokstaven — och aldrig underlät någon att göra det — brände de på nytt in den i Hesters hjärta, så att hon mången gång endast med möda avhöll sig, men dock alltid avhöll sig, från att dölja symbolen med sin hand.

Men å andra sidan beredde henne välkända ögon likaledes sin särskilda pina. Deras kallt stirrande igenkännande var olidligt. Jämt och ständigt erfor sålunda Hester Prynne denna förfärliga ångest, då hon kände ett mänskligt öga vila på tecknet. Den ömma punkten blev aldrig förhårdnad, den tycktes tvärtom bli allt känsligare genom den dagliga tortyren.

Men understundom, kanske endast en gång på flera dagar, ja på flera månader, kunde hon känna en blick — en mänsklig blick — fäst på det skymfliga märket, en blick, som tycktes skänka henne en sekunds lättnad, liksom om hennes ångest halvt delades av en annan. I nästa

46