ögonblick strömmade den åter in över henne med ännu djupare smärta, ty under den korta tiden hade hon syndat på nytt. Hade Hester syndat ensam?
Hennes fantasi hade rönt ett visst inflytande av hennes livs bittra och ensamma lidande, och hade hon moraliskt och intellektuellt varit vekare lagd, skulle detta inflytande ha varit ännu starkare. Då hon med sina ensliga steg gick till och från i den lilla värld, med vilken hon i det yttre var förenad, föreföll det emellanåt Hester som om den eldröda bokstaven hade givit henne ett nytt sinne; om det var uteslutande inbillning, så var denna i alla fall alltför stark för att hon skulle kunna motstå den.
Hon fasade för tanken, men kunde ändå icke låta bli att tro, att det gav henne vetskap om den dolda synden i andras hjärtan. Hon var skräckslagen över det som på detta sätt uppenbarades för henne. Vad var det? Kunde det vara något annat än försåtliga viskningar av den onda ängeln, som gärna skulle velat övertyga den kämpande kvinnan, som ännu endast halvt var hans offer, att renhetens yttre förklädnad endast var en lögn och att en eldröd bokstav skulle lysa på månget annat bröst än Hester Prynnes om sanningen skulle visas fram överallt? Eller måste hon uppfatta dessa så dunkla men dock så tydliga antydningar som sanning? Bland alla hennes sorgliga erfarenheter fanns ingenting så rysligt och motbjudande som denna känsla. Den förvirrade och upprörde henne genom att vid många tillfällen göra sig kraftigt gällande med vanvördig närgångenhet.
Ibland kunde den röda vanäran på hennes bröst liksom skälva till i sympati, då hon mötte en vördnadsvärd prästman eller överhetsperson, ett mönster av fromhet och rättrådighet, till vilken denna gammaldags vördnadsfulla tidsålder blickade upp liksom till en änglarnas dödlige like. “Vilken ondska är nu i närheten?” kunde då Hester säga till sig själv. Och då hon lyfte upp sina gensträviga gon, fanns det ingen mänsklig varelse inom hennes syn-
