täcka en mörk och obändig lynnesart, som skulle överensstämma med den skuld hon hade att tacka för sin tillvaro.
I hennes yttre skönhet fattades förvisso intet. Med sin fullkomliga kroppsbildning, sin styrka och naturliga färdighet i begagnandet av alla de oprövade lemmarna var barnet värdigt att leda sitt ursprung från Edens lustgård, värdigt att ha fått stanna där som en leksak åt änglarna, sedan våra första föräldrar drivits ut därifrån. Hon hade ett medfött behag, vilket icke alltid hör tillsammans med felfri skönhet; hur enkelt hon än var klädd, föreföll det alltid som om just detta vore den dräkt, som bäst passade henne.
Men lilla Pearl gick inte omkring i grova och simpla kläder. Hennes mor köpte alltid åt henne de finaste och bästa tygsorter, som kunde erhållas, och lämnade sin fantasi fritt spelrum vid förfärdigandet och utsmyckningen av de kläder barnet bar, när hon visade sig för människorna. Så ståtlig var den lilla gestalten i denna utstyrsel och så tjusande vackert var Pearls ansikte där det lyste fram ur de granna kläderna, av vilka en mindre fulländad skönhet skulle ha fördunklats, att det stod som en strålkrans kring henne på det mörka stuggolvet. Och likväl var hon lika förtjusande i en tarvlig klänning, som slitits sönder och smutsats ned under de ystra lekarna.
Pearls utseende skiftade oändligt; hos henne fanns en mångfald olika barn, från vildrosfägringen hos det enkla lantbarnet till en liten prinsessas miniatyrståt. Men genom alla dessa skiftningar gick ett drag av lidelsefullhet, en viss djup färgton, som hon aldrig förlorade. Och om hon vid någon av alla dessa skiftningar hade blivit tamare eller blekare, skulle hon därmed ha upphört att vara sig själv — det skulle icke längre ha varit Pearl!
Denna yttre föränderlighet antydde, men kunde endast otillräckligt uttrycka de skiftande dragen i hennes inre liv. Hennes natur tycktes äga djup lika väl som om-
50
